Tankar under en lördag..

Så e de lördag igen, ännu en helg i mitt så spännande liv har snart sprungit förbi. Kan tala om att ja e ganska lagom trött på att vara sjuksriven, hade gärna börjat jobba nu på måndag igen.. Men de får ja ju inte eftersom man fortfarande inte kan gå ordentligt.. Kanske har mig själv att skylla lite granna också, har vart dålig på att träna på senaste tiden, ska ta o börja imorgon. Just nu känner ja inte för de.. Men från o med imorgon e de dags att börja igen.. Nu ska detta knä bli bättre så att man snart kan kasta kryckorna också. Här hemma i lghten går de bra att gå utan dom, men när de kommer till längre sträckor så måste ja använda dom.. E i alla fall glad att slippa den klumpiga ortosen.

De e snart augusti månad, fattar inte vart sommaren har försvunnit.. Tyckte nyss de var juni månad o syrran tog studenten o en annan fick "sommarlov". Snart e de dags att återgå tillbaka till skolan igen. Visserligen har ja en hel månad kvar innan de e dags för skolbänken igen, men måste snart ta o börja plugga till omtentan som jag ska göra den 16 augusti..

Innan de e dags för skola igen e de återbesök o sjukgymnast besök som ska avklaras. ska bli intressant o se va detta leder till om de blir många besök hos sjukgymnasten ett tag framöver, eller om de blir egen träning. Sen har man ju lite ångest över att träffa ortopeden o se va han säger. Återbesöket e nu i veckan på torsdag..

På fredag e de dags för en svår och sorgsen dag.. Dags att säga farväl till underbara mummu.. Vet inte alls hur den dagen kommer att gå, just nu så e sorgen lite undanskuffad. Just nu orkar ja inte hanskas med den. Fast att de e ju ett sätt att bearbeta den också.. Meen om en vecka e de dags att verkligen möta sorgen i kyrkan. De e ju inget man ser framemot, men äntligen så kanske de blir verkligt, har fortfarande svårt att förstå att de verkligen har hänt. Att hon alltid kommer vara borta.. Att hon har lämnat oss här på våran jord. Att hon har blivit en vacker ängel, och att hon finns där bland alla andra nära och kära som vi har förlorat.. Såna här tillfällen då tänker man på alla andra som man har förlorat åren igenom.

Det e aldrig lätt att förlora någon som man älskar, en person som alltid funnits där för oss.. Men kommer alltid minnas henne som mummu, hon kommer alltid vara min mummu..

Nu när man e lite äldre och har börjat förstå vad verkligen vad en familj e, så börjar man själv fundera på vad som egentligen betyder för mig som person. Vilka som verkligen e ens familj? Det gör ont inom mig nu när ja verkligen har förstått att en del av min egna familj har försvunnit. De kanske e dumt att skriva de här, men jag känner mig lite övergiven av dessa personer. Vad har man gjort? vet att dom brukar säga att vi alla e äldre och har vårt egna liv att leva. Vi e inte små barn längre, men för mig spelar de ingen roll. Fast man e äldre och har ett eget liv betyder de inte att familjebanden försvinner. De kanske innebär att personer i ens närhet verkligen har talat sanning igenom ens barndom, men jag har väl aldrig velat inse sanningen. Undra va min egna pappa skulle säga om han levde nu? skulle han vara stolt över mig och mina syskon? de e bara tankar som snurrar..

Detta inlägg blev inte som ja tänkte men tankarna i mitt huvud tog över lite granna.. De e rätt mycket att kämpa med.. Knä, sorg och sen alla myndigheter. De e inte kul att behöva bearbeta allt på samma gång. Men försöker att vara stark. Har en underbar familj och underbara vänner som finns här för mig. :)) utan personerna i mitt liv skulle ja aldrig klara av detta.. :)) tack alla..