Insåg att de var ett tag sen man skrev något här i bloggen, men de har väl inte funnits tid för de.. Det har vart lite stressigt på senaste tiden.. Skolan e slut för den här terminen, alla tentor e klara nu e de bara vänta på betygen o förhoppningsvis har man klarat den här terminen också.. visserligen har man haft en liten tuff termin, inte klarat tentorna på första försöket.. Men man kan inte alltid glida kring på ett banan skal ibland måste man få motgång o för att verkligen inse att detta e värt att kämpa för.. Men ja ger inte upp än i alla fall, en dag ska ja bli lärare och så e de..
15 juni vart operationen av, åkte in på sjukhuset kl 07 på morgonen o in på operationsbordet kl 07.40... När ja vaknade så visste ja inte vart ja skulle ta vägen, för ja hade grymt ont.. Usch säger ja bara de e inget ja vill uppleva igen, förhoppningsvis slipper ja någonsin uppleva de igen, nu ska knät bli något återställd efter den olyckan 2009.. Visst inte helt återställd, men lite mer än tidigare.. Så nu ligger man här, som en grönsak i sängen o inte kan göra så himla mycket.. Denna gången så e de verkligen jobbigare, har redan börjat tröttnat på att bara ligga o ta de lugnt.. En vecka har det gått efter operationen.. undra hur detta kommer sluta.. 5 veckor kvar innan ja får sluta gå på kryckor o ta bort detta jävla skyddet som ja måste ha när ja går.. BLÄÄ på detta..
När ja låg här i sängen och läste gamla blogginlägg så kände jag hur tårar börjar rinna längs min kind, ja fattar inte att inom dessa åren som jag har bloggat har man blivit sårad, blivit sviken och fyllts med hat så många gånger.. Fattar inte själv när ska detta ta slut..Hur många personer till ska gå igenom ens liv och såra en.. Ja vill aldrig mer uppleva de ja har upplevt de här sista åren.. Kärlek, hat, sårad av vänner och andra personer i sin närhet.. Men även att man har fått upplevt någon slags lycka som har hjälpt mig på vägen och som har hjälpt mig på vägen att inse att man kan inte leva på att göra alla andra lyckliga.. Utan måste tänka på sig själv..
De finns så många personer i mitt liv som ja verkligen älskar och bryr mig om.. Min familj är nog de viktigaste i mitt liv, skulle aldrig klara mig utan dom faktiskt.. Mina underbara syskon o mina underbara föräldrar.. Mina älskade vänner som får mig att le, som får mig att kämpa med skolan. De finns vänner som har funnits väldigt länge i mitt liv och de e ja otroligt tacksam för.. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta.. alla dessa vänner har funnits där fast ja har ändras som person och verkligen vart en bitchs åren genom.. 2008 var de många som sa till mig att ja ändrades och inte alls var mig själv.. Å de kanske ja inte var till 100 procent heller.. Tappade nog bort mig någonstans på vägen i allt.. Men e evigt tacksam för att dessa personer inte bara slängde bort våran vänskap utan fanns där i alla fall..
De finns personer som man har förlorat genom åren också, som fortfarande gör ont.. Personer som aldrig kommer få uppleva oss, som aldrig kommer få vara med när vi gör något bra.. Ibland så tänker ja mycket på min pappa, tänk va han har missat.. Allt i mitt liv kan man faktiskt säga att han har missat.. Tänk va han kommer missa.. Försöker att inte tänka så mycket på sånt som gör en ledsen.. Men alla som man har förlorat kommer alltid finnas i mitt hjärta och kommer alltid finnas som minnen.. De e ju inte bara pappa.. Farfar, farmor och faster o nu gammelmorfar.. Dessa personer kommer alltid finnas i mitt hjärta.. Ibland kan jag inte låta bli o tänka, skulle min pappa vara stolt över mig om han levde idag?? skulle han gilla mina val som ja har gjort i livet? De kanske han skulle vara eller kanske inte..
När man ligger såhär hemma och inte kan göra så mycket så snurrar verkligen tankarna i huvudet på en.. men de e väl inte så konstigt man får tiden och stanna till o bara fundera på vad som egentligen finns i huvudet..
Detta var nog de längsta blogginlägget hittils..
Äh puss på er alla..
